När vi närmar oss påsk blir Kristus’ jordiska ”avslutning” i en fysisk-materiell kropp extraaktuell. Men framförallt tvingas vi att på något sätt ”reda ut” eller förhålla oss till Kristus’ fortsatta existens eller snarare den omvandling Kristus genomgår och som har fått beteckningen ”uppståndelsen”. För Kristusskeendet och den kristna impulsen är denna omvandlingshändelse det mest centrala och helt unikt i religionernas värld.
Uppståndelsen i sin helhet är en alltför genomgripande händelse för att kunna presenteras med några få ord. Dock kan man läsa i evangelierna att kroppen var central i uppståndelseskeendet. Kanske kan man få en ingång i skeendet genom att studera det som i evangelierna sägs om uppståndelsekroppen, alltså den ”kropp” Kristus visade sig i efter uppståndelsen på påsksöndagen. Evangelierna beskriver något, som kanske skulle kunna sägas vara en andlig-fysisk ”kropp”.
I förlagets senast (december 2024) utgivna titel, Credo – en övningsväg, listar författaren Lars Rydelius ett antal fysiskt relaterade egenskaper som uppståndelsekroppen har enligt evangelierna (sid 70):
- den uppståndne kan komma in i ett rum oberoende av att dörrarna är låsta (Joh 20:26)
- uppståndelsekroppen är i början alltför svag för att tåla beröring (Joh. 20:17)
- kroppen kan förtätas till upplevelsen av beröring (Joh. 20:27)
- kroppen kan ta upp näring, ha en viss form av ämnesomsättning (Luk. 24:43)
Evangelisterna anser uppenbarligen att dessa egenskaper i förhållande till den fysiska tillvaron bör finnas med för att försöka ge en täckande beskrivning av den uppståndnes ”kropp”.
Kanske gör dessa beskrivningar det bara ännu svårare eller ännu mera förbryllande för oss att förhålla oss till uppståndelsen?
Eller kan det för vår materialistiskt sinnade tid vara en utmaning eller en möjlighet, en slags uppmaning, att gå vidare i utforskandet eller problematiserandet, om man så vill, av uppståndelseskeendet?
Uppståndelsen och uppståndelsekroppen är med största sannolikhet, för vår nutida förmåga att förstå, ett mycket komplicerat fenomen. Det krävs säkert många ”ingångar” för att få ett förhållande till detta, som kan bära vidare in i framtiden.
Evangelisternas, visserligen kortfattade, antydningar om uppståndelsekroppen ger en möjlighet att söka vidare och det blir kanske inte lika enkelt att kategoriskt avvisa allt som alltför fantastiskt.
I Credo – en övningsväg reflekterar Lars Rydelius vidare kring uppståndelsen.
