Författare: Christopher Wärnhjelm

När vi närmar oss påsk blir Kristus’ jordiska ”avslutning” i en fysisk-materiell kropp extraaktuell. Men framförallt tvingas vi att på något sätt ”reda ut” eller förhålla oss till Kristus’ fortsatta existens eller snarare den omvandling Kristus genomgår och som har fått beteckningen ”uppståndelsen”. För Kristusskeendet och den kristna impulsen är denna omvandlingshändelse det mest centrala och helt unikt i religionernas värld.

Uppståndelsen i sin helhet är en alltför genomgripande händelse för att kunna presenteras med några få ord. Dock kan man läsa i evangelierna att kroppen var central i uppståndelseskeendet. Kanske kan man få en ingång i skeendet genom att studera det som i evangelierna sägs om uppståndelsekroppen, alltså den ”kropp” Kristus visade sig i efter uppståndelsen på påsksöndagen. Evangelierna beskriver något, som kanske skulle kunna sägas vara en andlig-fysisk ”kropp”.

I förlagets senast (december 2024) utgivna titel, Credo – en övningsväg, listar författaren Lars Rydelius ett antal fysiskt relaterade egenskaper som uppståndelsekroppen har enligt evangelierna (sid 70):

• den uppståndne kan komma in i ett rum oberoende av att dörrarna är låsta (Joh 20:26)
• uppståndelsekroppen är i början alltför svag för att tåla beröring (Joh. 20:17)
• kroppen kan förtätas till upplevelsen av beröring (Joh. 20:27)
• kroppen kan ta upp näring, ha en viss form av ämnesomsättning (Luk. 24:43)

Evangelisterna anser uppenbarligen att dessa egenskaper i förhållande till den fysiska tillvaron bör finnas med för att försöka ge en täckande beskrivning av den uppståndnes ”kropp”.

Kanske gör dessa beskrivningar det bara ännu svårare eller ännu mera förbryllande för oss att förhålla oss till uppståndelsen?

Eller kan det för vår materialistiskt sinnade tid vara en utmaning eller en möjlighet, en slags uppmaning, att gå vidare i utforskandet eller problematiserandet, om man så vill, av uppståndelseskeendet?

Uppståndelsen och uppståndelsekroppen är med största sannolikhet, för vår nutida förmåga att förstå, ett mycket komplicerat fenomen. Det krävs säkert många ”ingångar” för att få ett förhållande till detta, som kan bära vidare in i framtiden.

Evangelisternas, visserligen kortfattade, antydningar om uppståndelsekroppen ger en möjlighet att söka vidare och det blir kanske inte lika enkelt att kategoriskt avvisa allt som alltför fantastiskt.

I Credo – en övningsväg reflekterar Lars Rydelius vidare kring uppståndelsen.

Kan regelbunden och uppmärksam upplevelse av naturen och årstiderna vara ett stöd i strävan efter ett högre medvetande?

När Bokförlaget Fenix idag har glädjen att ge ut Tolv Årstidsbetraktelser (Lars Rydelius/Felix Nieriker) i en nyutgåva, så är det med förhoppningen att kunna ge ett bidrag till alla de, som på olika sätt genom naturen och årstiderna söker sig orienteringspunkter i livet.

Författarna visar i korta koncentrerade betraktelser hur årstiderna och de kristna festerna samarbetar i en andlig process som erbjuder en möjlighet för jaget att stärka sig och lyfta till en friare, mera oberoende sfär.

Kanske döljer sig en läkande väg i årstidsloppet, som i allra högsta grad är friskvård för vår ande?

Vårt uppvaknande på morgonen kan bli vår lärare för påskfesten. Uppstigandet kan bli allt mera likt uppståendet. Vi kommer tillbaka ur en andlig värld, som vi har levt i.

Ur: F. Rittelmeyer, Das heilige Jahr (1930 Stuttgart)

”…..Hänförelsen, ljusingivelsen var ett resultat av lärjungesjälarnas kris och katarsis (’rening’)…..
……Man kan inte fira Pingst utan att förnimma, att något måste föregå andens läkande. Denna ande har två namn: Den är den Läkande, men också Sanningens ande, det vill säga den mäktiga kraft, som inte bara lyser fram ur ljuset, utan som lyser in i det som ligger i mörker…..”

Friedrich Benesch

(föredrag 17 maj 1975, ur Christliche Feste, Urachhaus 1993)

Vi uppfordras att i våra tankar och förnimmelser gå ett slags inre väg, som också lärjungarna gick och genom vilken det för oss finns en möjlighet, att söka denna sfär, detta rike, detta område, i vilket han skenbart har gått in i genom att han skenbart har försvunnit in i himlen, för att vara desto närmare jorden och människorna. Vi uppfordras att söka detta rike och ett slags väg, för att komma fram till detta rike.

Friedrich Benesch

(föredrag 2 juni 1984, ur: Christliche Feste, Urachhaus 1993)

”…Den kroppsliga uppståndelsen är en process, som inom naturlagarnas värld har grundat en annan värld. En värld, som har lagt in andens rike i sinnenas rike på ett sådant sätt, att i detta andens rike kraften finns, att själv förandliga sinnenas rike. Att tänka sig detta är svårt, men vi måste börja med det….”

”…en kropp, som har tyngdkraften i sig själv, som stiger och faller – svävar….

…en kroppslighet, som kan ge näring till sig själv, från vilken det strömmar liv….

….med förmåga att förtäta de andliga krafterna så att de på ett sätt är möjliga att sinnligt iakttas.

…..Den nya människan träder fram. (redaktionell kursivering)

Påsken 1978

Friedrich Benesch

(ur: F. Benesch: Ostern, Verlag Urachhaus 1978)

Idag har Bokförlaget Fenix utkommit med ett tidigare opublicerat föredrag av Friedrich Benesch. Titeln är: ”Medvetandets förmörkelse – Kristuslängtan i människors hjärtan”.
Föredragshållaren tar på sitt karakteristiska medryckande sätt upp den paradoxala situationen för oss människor när det gäller andlig längtan och sökande. Vid födseln ”glömmer” vi varifrån vi kommer och måste sedan använda våra liv mellan födsel och död till att ”hitta tillbaka”.

Föredraget formar sig till en andlig upptäcktsresa.

Friedrich Benesch (1907-1991) var präst i Kristensamfundet och under många år en uppskattad medarbetare vid prästseminariet i Stuttgart.

Läs mer här

Prästen och föredragshållaren Friedrich Benesch (1907 – 1991) var en av 1900-talets kämpande andar. Många har fått lyssna till hans intrycksfulla och medryckande (såväl till innehållet som till utförandet) föredrag.
Under hösten kommer Bokförlaget Fenix att ge ut ett tidigare opublicerat föredrag om medvetandet.
Under tiden vill vi gärna förmedla (i redaktionens översättning från tyskan) en aforistiskt poetisk beskrivning av sanningen, renheten och det sant goda:

”Den verkliga sanningen är inte sanningen,
utan den övervunna villfarelsen.
Och den sanna verkligheten är inte verkligheten,
utan den genomskådade illusionen.
Och den verkliga renheten är inte den ursprungliga renheten,
utan den renade (luttrade) orenheten.
Och det sant goda är inte det ursprungligt goda,
utan det besegrade onda.

Detta gäller för hela världsalltet – också för gudarna.

På den väg, nämligen,
som det onda blir omvandlat på,
kan något utvecklas,
som från början inte alls fanns i det goda.

Därigenom, att Gud har skapat motståndarmakter åt sig,
har Hen tvingat sig,
att uppenbara sitt djupaste väsen på ännu ett annat sätt,
än Hen hade kunnat göra utan dem.”

Friedrich Benesch